verklighetenstaxi

Då jag för ca 6 veckor sedan blev pappa har det tagit upp all min fritid och på så sätt givit bloggen extremt lite utrymme! Kommer vara så en stund framöver men jag kommer göra lite inlägg då och då. Håll tillgodo med en vacker höstbild sålänge :0)

Jag är beroende av min verkstad för att mitt företag ska fungera. Jag är i den sitsen att jag inte kan vänta med att åtgärda fel som uppkommer. Min bil måste rulla. Jag är lika beroende om inte mer än t.ex. Polis, brandkår och ambulans då de oftast har andra fordon dom kan ta när ett går sönder. Jag måste ha min taxameter och den går inte montera ur hur som helst. Det är min bil som sätter mat på bordet.

Jag kommer här och nu offentliggöra mitt första brev till Engströms VD. Då jag inte mottagit något svar än, kommer nästa brev också publiceras inom en snar framtid.


Mitt namn är XXXX XXXXXX och jag driver sedan ett par år tillbaka i tiden en taxirörelse i Vimmerby. Mitt arbetsområde är hela Kalmar län men sträcker sig då och då ut i vårat avlånga land. Detta medför många mil per år. Jag har sedan drygt tre år tillbaka kört en Volkswagen Passat 2.0 Tdi. En mycket trevlig bil och en riktig slitvarg på vägarna. Antalet mil resulterar givetvis i service och underhåll av bilen och det är här som problem har uppstått.
 
110613 kom droppen som fick bägaren att rinna över.
 
Enda sedan början av mitt Passatägande har det varit problem med bilen. Jag staplar upp de händelser som jag reagerat över och som ett nytt bilägande inte skall innehålla:
 
1. Den annars så smidiga och trevliga DSG-lådan krånglade. En "modul" i växellådan gick sönder och resulterade i att lådan inte växlade som den skulle.
 
2. Turbon gick sönder vilket gav ett vinande ljud som inte var behagligt i stadskörning. Turbon byts ut helt och hållet.
 
3. Xenonlyset på ena sidan slutade att fungera. Efter flera timmars felsökning kommer verkstaden fram till att detta inte var något som kunde göra åt. Dom sa till mig att dom helt enkelt inte visste vad problemet var. Detta problem fick jag dras med i flera månader pga av utdragen process hos verkstaden. Allt gicks igenom, kabelstammar, styrningar i lampor osv mm. Tillslut fick dom byta ut hela lyktan och allt som hörde till.
 
4. Oljepumpen slutar att fungera och drar med sig turbon i fallet. En otroligt stor kostnad.
 
5. Efter en trafikolycka, som jag förövrigt inte var vållande till, repareras min bil från plåt och plastskador och skickas på lack. När jag får tillbaka bilen är det två olika färger på den (bifogar bild) samt att det fattas en plastspoiler fram i fronten på bilen, vilket jag än idag inte fått tillbaka. Listerna som tätar dörrarna ramlar hela tiden bort vilket jag fått åtgärdat en gång men med fortsatta problem.
 
6. Pumpinsprutningen till fjärde cylindern går sönder. Det är nu som bägaren är mer än full. Jag får ett otroligt otrevligt bemötande hos bilfirman, som jag förövrigt alltid servat bilen hos förutom en gång när dom inte hade tid. Jag blir ifrågasatt hur jag servat bilen och vart fastän de mycket väl vet att jag alltid servat bilen hos Engströms, senast då oljepumpen slutade fungera. Personalen slänger sig med fraser som "Nu ska vi sammarbeta" och "Det här gör vi ju inte för att jävlas".
 
JAG har alltid samarbetat, alltid servat bilen hos er och alltid betalat för mig. Jag har betalat av en Passat av 2008 års modell på tre år. Har lagt ut ca 150 000 kr i reparationer och blir bemött på detta sätt. Jag kan ta att det blir fel på en bil, absolut, men detta är helt orealistiskt. Jag har idag inget förtroende för varken min bil eller Engströms i Vimmerby.
 
Vågar jag köpa en bil från Engströms i framtiden? Kan jag lita på att jag blir bemött på ett värdigt sätt?
 
Kontakta gärna mig på telefon XXXX-XXXXXX om det finns några oklarheter.
 
Mvh

"Lucky number seven"

Nu när vinterhalvåret är på intågande tänkte jag bjuda på en incident som inträffade förra vintern. Som bekant hade vi den värsta snöperioden på flera år och undertecknad råkade ut för ett flertal mer eller mindre roliga händelser. Nedan följer ett pinsamt scenario som utspelade sig i ett av stadens alla hyreshusområden.

Tid: Typ hur tidigt som helst, innan folk i allmänhet går upp

Plats: Hyreshusområde (med många sovande boende)

Väder: Snö på backen snö i luften

Humör: Bra till en början, lätt skitnödigt ett tag i mitten och trött i slutet

Jag och den blå rullade ut som vanligt tidigt på morgonen. Radion pep och taxametern startades. Vid det här laget hade vi lärt oss att det gällde att vara ute i god tid pga all snö. Vädret är riktigt uselt, som så många andra dagar den vinter. Att planera sin körning och att ta det försiktigt blev allt viktigare ju längre in i vintern vi kom.

Det började som vanligt med skolkörningar ute på landsbygden. Vägarna blev inte direkt bättre när man kom utanför stadsgränsen. Alla skolbarn kom till skolan som de skulle, inga incidenter eller konstigheter så det var dags att rulla in mot stan igen. Ropade in mig som vanligt och blev ombedd att bege mig till ett bostadsområde som består av våningshus. Ett betonggetto om man vill uttrycka det så. Smala “gator” går mellan husen som myrstigar och det kan vara lurigt att hitta rätt även när det är fint väder.

Så fort jag närmar mig området ser jag att det inte är plogat för fem öre. Inte en tillstymmelse till försök att underlätta för yrkeschaufförer som oss, ytryckningsfordon eller liknande. Jag stannar till för en stunds övervägande men beslutar mig snabbt för att jag ändå måste försöka hämta min kund som väntat mer än vanligt. Jag tar satts med bilen och plogar in över den snötäckta vägen som leder in mot husen. Vägarna delar upp sig till små “stigar” runt betongklossarna dom kallar flerfamiljshus. Det börjar gå riktigt tungt och jag hinner tänka för mig själv att jag absolut inte få slå av på gasen för då står jag där jag står. Då händer det, det som inte får hända. En kärring med hund kliver ut ur en portuppgång och struttar ut i vägen framför mig. Jag slår på bromsen för att undvika en smärtsam kollision och lägger på mitt finaste och smörigaste leende, för att iaf försöka utstråla någon sorts....ja vad ska vi kalla det....förstående för hennes morgonpromenad och ursäktande för min “vilda bilfärd”.

Nu står jag där. Eller rättare sagt står bilen där. Snön fungerar som någon sorts helvetesbomull. Bilen bara spinner. För mycket snö under karossen. Det är bara att ta fram den lilla vinterspaden, som jag förövrigt fått av en kollega för att jag vid ett flertal andra tillfällen, som var och ett inte berodde på min bristande körskicklighet, suttit fast på liknande sätt. Jag börjar gräva. Gräva mig ur detta kalla och blöta djävulstyg som så många andra väntar på i månader. Jag svär och spottar, svär lite till och svettas. Hoppar in i bilen och försöker smyga därifrån. Det bara spinner. En ängel lika vit som snön jag har upp i byxbenen tittar ut ur ett fönster på byggnaden framför mig.  En dam modell tokgamal. Hon erbjuder mig ett par trasmattor som jag får lägga under däcken för att försöka få fäste. Mest för att visa respekt och tacksamhet för hennes omtanke gör jag ett försök, visste väl innerst inne att det inte skulle fungera men vad gör man inte när man är ensam, kall, vansinnig, blöt och har en deadline att passa. Jag smyger på gasen och märker att bilen förflyttar sig sakta framåt! Döm av min förvåning när en kvinna närmare döden och med en fysik som gjorde henne oförmögen att ta sig över dörrtröskeln, lyckas rädda mig ur den knivigaste situationen på länge. Jag ger henne mina varmaste tack och sätter mig återigen i bilen som nu står på en “kal fläck” för att återigen försöka ta mig framåt.

För övrigt hade kunden jag skulle hämta, precis efter denna fastkörning, tagit sig upp till närmsta plogade väg för att där bli upplockad av en annan ledig taxi.

Jag ser mig omkring för att hitta en utväg och upptäcker ett hål 50 meter bort. Detta leder till en parkering ansluten till bostadsområdet. Gör en snabb bedömning av situationen och beslutar mig för att ge full jävla gas genom denna smala passage för att på så sätt pressa mig ut och igenom till den någorlunda plogade parkeringen. Jag sätter fart, spinner lite i början men får upp en ganska bra hastighet och jag närmar mig med stormfart.

Märker ganska tidigt att denna smala passage var betydligt smalare än vad jag räknat med men förstår ju att det mesta är lös-snö som plogats upp mot sidorna. Har jag bara tillräckligt med fart kommer jag ju skjutas ut ur detta “hål” som en kanonkula och på så sätt vara fri från denna isande fångenskap. Siktar in mig och *plopp*. Just det. Där sitter jag som korken i en flaska. Inkilad mellan två gigantiska snövallar. Min plan om att trycka mig ut ur snö resulterade bara i att jag tryckte mig så jävla långt in mellan dessa två vallar att jag inte ens kan öppna dörrarna.

Skit.

Som tur är hade jag kommit ur tantens synhåll, för hade hon sett det här så hade hon nog strykigt med på kuppen. Fastkilad och tokförbannad funderar jag ut hur jag ska kunna komma därifrån.

Likt en actionhjälte från hollywood beslutar jag mig för att klättra ut ur förarfönstret. Dålig idé nr 1. När jag hissar ner fönstret ramlar halva snövallen in i bilen och min kokande ilska övergår snabbt till iskall frustration. Jag försöker kravla mig ur fönstret och upp på snövallen, men det ska ni veta att det är lättare sagt än gjort och det krävdes mycket akrobatik för att ens komma halvvägs. Jag sätter foten mot ratten för att på så sätt trycka mig ut ur bilen. Dålig idé nr 2. Likt bambi på hal is glider foten av ratten och far rakt in i den nyss nämda och taxametern. Inte nog med att den fastnar i ratten, mitt numera “ratt och taxameter”-fastkilade ben trycker nu in signalhornet.

Halva kroppen ut ur fönstret och in i snövallen. Andra halvan av kroppen inne i bilen, fastkilad och tutandes för kung och fosterland okristligt tidigt får hela kvarteret att vakna. Jag ser mig omkring och upptäcker gardin efter gardin som glider upp för att undersöka vad tusan det är som pågår. Jag sliter mitt hår och rycker som en galning i benet för att komma loss samtidigt som jag slänger ur mig okvädesord på löpande band. Efter vad som känns som en evighet men kanske i själva verket var 10-15 sekunder kommer jag loss och kan åla mig ur bilen och upp på snövallen.

Likt en bergsklättrare som når toppen på Mount Everest stoltserar jag högst upp på den 2 meter höga snövallen. Trots allt som inträffat de senaste 35 minuterna så känner jag mig som en vinnare, tills jag upptäcker att jag saknar en sko! När jag slitit som ett djur för att ta mig loss ur käftarna av ratten så var jag tydligen så panikslagen att jag inte märkte att jag tappade skon. Så där står jag. Med bilen mellan två snövallar, utan sko och dyngsur av både svett och snö. Som en förlorare.

Efter ett par minuter dyker det dock upp en traktor. Han drar mig loss ur snön och jag kan återigen gå med båda skorna på. Föraren får sig ett gott skratt och jag får rulla hemåt för att byta kläder. Det goda i denna historia är att när jag senare ska förklara för vår växeltelefonist varför jag tog sådan tid på mig, underhåller både henne och de kollegor som hör på. Vad gör man inte för att förnöja.

Förhoppningsvis slipper jag sådana här situationer kommande vinter.

// Lucky number seven

Jag gled försiktigt fram i ett av stadens gamla kvarter. Försiktigt och föriktigt förresten, planerat är nog ett mer passande ord. Jag visste att polisen hade stora planer denna natt och trots att man kan prata bort en fortkörning med den lokale Kling eller Klang så är inte trafikpoliserna från, vi kan kalla staden K, så lättsamma till denna överträdelse av lagen.

Jag hade tidigare samma kväll pratat strunt och slagit ihjäl en halvtimme eller två med en patrull som jag ofta stöter på. Vi pratade om det vanliga. Att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för jobb, utan man blir trött på det förr eller senare. Allt går i vågor. Vi pratade om familjen, mat och om kullerstenen som pryder våra centrala gator. Jag har, sålänge jag kan minnas att man ska bestämma sig för nåt yrke, haft en stark vilja att bli polis. Jag vet att många som känner mig inte alls tycker det verkar vettigt, varför behöver vi kanske inte alls gå in på men viljan har funnits där sen gymnasiet och växt sig allt starkare ju längre tiden gått.

Därför är det nästan alltid roligt att samtala med poliser och “umgås” med dom yrkesfolk emellan, man befinner sig på samma nivå och närmare än så kommer jag kanske aldrig rollen som polis.

Den här natten var det stora insatser på gång mot den allt mer utökade och livsfarliga “sport” som kallas street race. Den var som störst hos oss för några år sedan, och sen dess har även det gått i vågor. Poliser från alla stora städer runt om var inkallade, om jag inte missminner mig var det upp emot 20 patruller som skulle slå till denna natt.

Man fick passa gasfoten så man själv inte hamna i skottlinjen. Ett indraget körkort eller en bot på ett par tusen skulle svida rejält i plånboken. Körningartna flöt på som vanligt och inget extraordinärt hade inträffat. Det brukar alltid dyka upp nåt man kan skratta eller gråta åt men denna kväll, ja då var det helt dött. Visst man såg blåljus dansa mot fasaderna titt som tätt när något tillslag genomfördes men det var ju planerat.

Klockan närmade sig nog 01.00 och jag började som alltid vid denna tid bli lite småseg. Över radion delades det ut skjutsar till höger och vänster och jag fick uppdraget att åka mot biblioteket där det väntade en ambulans. Sjukresor är ganska vanliga och inget man direkt höjer ögonbrynen åt förutom den goda förtjänst som dom genererar. Väl på plats förstod jag att detta inte vara något vanligt sjukdomsfall utan något helt annat.

Jag möttes först av en lite skamsen sjuksköterska/ambulansförare. Hon log lite mot mig för att göra konversationen så smärtfri som möjligt. Hon förklarade att dom inte ville köra denna sjukresa pga mannens berusade tillstånd. Jag tog alla uppgifter av henne som jag behövde, personnummer och namn.....en bunt servetter och ett lycka till!

Nästa person jag springer på är en polisman. Välbyggd, vältalig och lite väl irriterad. Han förklarade att dom “pratat” mannen tillrätta och att han troligen inte skulle ställa till några bekymmer påväg ner mot akutmottagningen. Akutmottagningen ligger förövrigt 5.5 mil öster om vår stad och ligger man på ordentligt kan man kanske vara där på 35-40 minuter.   Vi har inga som helst rättigheter att köra för fort men de flesta poliser ser mellan fingrarna när det gäller sjukresor.

Jag kommer efter 5 minuter fram till mitt “objekt” och upptäcker en man med hela ansiktet begravt i en handduk. En handduk som från början inte alls innehöll så mycket blod som den gjorde nu. Omtumlad och arg följer han sakta med mig bort till bilen och sätter sig i framsätet. Han mumlar några spydiga fraser, inte riktade mot mig utan mot polisen och de som möblerat om hans ansikte, när vi rullar ut från stadskärnan.

Efter några mil vill han stanna och spotta ut allt blod han har i munnen. Han reser sig och går ur bilen. Lägger en blaskig loska med blod och saliv intill vägkanten och vrider ur handduken. Synd att inte blodcentralen låg där för då hade ingen av invånarna hos oss behövt lämna blod på 2 år.

När han återigen befinner sig i bilen och ett samtal börjar ta form kommer det fram att vi känner samma folk och brukar befinna oss på samma lokala uteställe, precis som alla andra bönder. Vi skämtar och stämningen är som på vilken krog som helst. Lampan som han tänder för att undersöka sina skador avslöjar att han brutit näsan, fått några tänder utslagna och spräckt läppen.

Väl på plats vid akutmottagningen tackar han artigt för en trevlig färd och lunkar lite skamsen och skadeskjuten in mot personalen som ska få plåstra om honom. Jag följer med han in och lämnar hans personuppgifter till akutsköterskorna. Passar även på att ta några ord med dom om både det ena och andra, en kaffe slinker ner och tiden går alldeles för fort. Solen börjar gå upp i horisonten och jag och min blåa rullar hemåt. Nöjd över en relativt lugn natt med en liten twist på slutet.

Tycker verkligen att blåljuspersonal och sjukhuspersonal gör ett otroligt bra jobb för att hålla ordning och reda. Det är ett sant nöje att jobba “tillsammans” med dom och roligt att få hjälpa till.

Tills vi hörs nästa gång

// Lucky number seven

Mannen stod halvt ihopsjunken mot väggen. Han var rödmosig i ansiktet och uppenbart berusad. Det var kallt ute och hans tunna jacka var alltför liten för att värma hans stora kroppshydda. En kvalificerad gissning och längden skulle landa på strax under 200 cm. Vikten, ja....jag skulle säga 130 kg.

Min taxi rullade sakta upp framför tågstationen och fångade genast hans uppmärksamhet. Hade han varit lika snabb i sina rörelser som i uppmärksamheten så hade det inte tagit några tider för han att entra bilen, men det var han inte. Jag gick ut och hjälpte han in med en nyöppnad platta öl. Importöl. Snabbt förstod jag att mannen varit på “kryssning” och nu var påväg hem. Nu var det jag som var kaptenen, och mannen ifråga....borde suttit i fyllecellen.

Hans kompisar hade fått nog och igentligen borde jag nog aldrig tagit in den överförfriskade mannen. Vi kanske ska rätta till det och säga killen. För även om han var äldre än mig, större än mig och troligen upplevt mer saker än mig så hängde inte riktigt hjärnan med när han pratade. Han hade blivit utslängd 2 mil hemmifrån för att han slagit till en av polarna. Dom tyckte han kunde ta en taxi hem och besparade sig själva ett stort jobb med att baxa runt på denna mindre elefant.

Till en början var han tyst, mumlade lite då och då om hans kompisar som varit taskiga men inget mer än så. Av hans dialekt att döma så var han av finskt ursprung. Efter ett tag så började han dock veva med armarna ganska bra omkring sig och jag fick be han sluta gestikulera annars skulle jag vara tvungen att stanna bilen och be han stiga ut. Han slutade. För att återigen börja någon km senare. Som tur var rullade vi ganska snabbt in i grannstaden och jag antog att han snart var hemma.

Efter att killen ringt några telefonsamtal till sina polare, som gjorde det väldigt klart för han att han borde hem och sova, så rullade vi ner mot centrum. Taxametern hade tickat på ganska bra och stod på 445 kr när vi anlände till hans bostadsområde. Jag tryckte av den och frågade om han hade tänkt att betala med kort eller kontanter. Han tittade på mig med förvånad blick och sa lugnt och sansat: “Jag har inga pengar, dom har jag supit upp”.

Det finns ganska många saker och människor som jag ogillar. Inget jag hymlar med och inget jag direkt tänker ändra på. Man går inte in i en affär och tar 500 gram köttfärs för att senare traska igenom kassan och säga: “Jag har inga pengar”, och sen bara stega därifrån och gå. Så jag bestämde mig snabbt för att inte låta mannen lämna fordonet innan jag fått betalt. Det här var första gången jag på riktigt ställdes inför en situation där jag enligt mina åsikter, den uppfostran jag fått och det umgänge jag haft på senare år, inte kan vika ner mig.

Mina nya skinnhandskar låg emellan mig och mannen, vid växelspaken. Jag tog snabbt upp dom och trädde dom över mina händer demonstrativt framför ratten på ett övertydligt sätt. Han spärrade upp ögonen och jag reagerade instinktivt med att ta av mig bältet och föra händerna mot bröstet i någon form av försvarställning. Han tittade på mig med en blick som hade fått vilken fyllekaja som helst i baren att vända sig om och fortsätta smaska på sin drink, bara för att inte ställa till med något bråk. Jag valde att göra tvärtom.

“Ta hit plånboken”, sa jag till mannen som väldigt överraskad plockade upp en gammal sliten skinntrasa till börs. 140 kr letade jag reda på medan han fortfarande stirrade förvånat på mig. Jag spännde ögonen i han och sa “Det fattas 305 kr nu, så jag tar något som jag tycker är värt det”. Det blev en längre tystnade och jag väntade på ett svar. “Ok, jag tar din jacka” sa jag med en brysk ton och försökte göra min 70 kg kropp något större än vad den är. Även om jag kunde springa 5 varv runt mannen innan han hunnit reagera så hade jag flugit som en vante när han väl fått tag i mig, men jag satte hårt mot hårt. “Jag tar din platta öl som du har i skuffen, så är vi kvitt sen!”. Tystnade spred sig återigen i bilen och döm av min förvåning när killen, inte alls hetsar upp sig eller slår till mig, utan börjar  gråta. Tårarna rinner ner på hans något härjade kinder och jag blir helt paff. Vad fan ska jag göra nu?

Jag talar om för killen att jag inte tänker ta hans öl, eller hans jacka, men att han banne mig får infinna sig på taxistationen så fort han fått tag i 305 kr. Med gråten i halsen och blöta kinder lunkar killen iväg. Det sista jag ser av honom är när han smiter in i en närbelägen trappingång och försvinner i mörkret. Jag sätter mig i bilen för att bli sittandes där en stund. Jag funderar över vad som precis hände och hur jag ska berätta det här. Ingen kommer tro på mig. Inte ens jag tror att det jag nyss upplevde stämmer.

Jag rullar iväg med mina 140 kr, regnet piskar mot framrutan och helt plötsligt så känns inte dom där 305 kr som någon förlust. Jag fick precis en 130 kg tung kille att börja gråta. Med en “myndig” stämma och ett par skinnhandskar jag fått av farmor i julklapp gjorde jag så killen blev helt spak. Det är betalning nog. Jag är inte stolt över just min handling men glad över resultatet av killens.

3 veckor senare ligger det en lapp på bordet i taxistationen. Killens namn och adress samt 305 kr. Telefonisten som tagit emot besöket berättade att han varit nervös och rädd. Han hade även mumlat något om en otäck yngre kille som han hade en skuld till.

// Lucky number seven

Datum: Okänt men i slutet på vintern och början på våren. Ingen snö men frost på morgonen.
Tidpunkt: Ca 21.00.
Längd på arbetspass: Ca gurka 8 tim.
Väderförhållande: Uppehåll och snålblåst. Ser ut att bli en kall natt.
Humör på chaufför: Bra hårdag vilket betyder toppen.

Taxametern piper till och startrapporten rullar ut ur skrivaren. Plånboken kontrolleras och växeln räknas. Slips, namnbricka och pennor på plats. Ett djupt andetag och ett blåsjobb i alkolåset senare så rullar den blå taxibilen ut på gatorna för att tjänstgöra natten igenom. Kommunikationsradion startas och inrop görs. Efter några sekunders tystnad ropas det första köruppdraget ut i högtalarna.

Den första körningen blir från det lokala utestället, vi kan kalla det X, och vidare mot grannorten, som vi kan kalla Y. Redan vid ankomst till X märker man att en av de tre kunderna är uppenbart irriterad. Anledning låter inte vänta på sig när jag öppnar dörren för att börja lasta in deras barnvagn och väska. Tydligen var en väntetid på 10 min alldeles för länge och detta var en skandal av stora mått. Efter ett visst strulande och gnällande rullar vi iväg från X för att göra ett kort stopp vid en närbelägen bankomat. Efter att Fadern, som inte hade någon koll på parets ekonomi, tagit ut halva pengasumman som fanns på kontot beordrar han mig med brysk ton att vända tillbaka till X. Moderna som med sitt 2-åriga barn sitter i baksätet börjar omgående opponera sig och en hetsig diskussion uppkommer.

Tydligen hade fadern inga som helst planer på att åka hem och sova utan ville tillbaka med halva parets ekonomi och fortsätta dricka öl. Okvädesord kastas i bilen och jag bryter med jämna mellan rum in för att styra upp situationen. Till slut får jag nog och sätter ner foten, på bromspedalen, så bilen stannar med ett ryck. Jag förklarar lugnt och sansat för fadern, som eldat upp sig så pass att jag knappt får kontakt med honom, att det verkligen är dags att bestämma sig. Stanna kvar på X eller följa med fru och barn hem till Y.

Han gör ett sista försöka till att stanna kvar med förfrågan till mig om att, inte bara hjälpa hans fru in till huset utan också natta hans barn. Efter en blick från mig som troligen sa det mesta bestämmer han sig dock för att följa med hem till Y.

Vi rullar iväg och hinner, i bästa fall, åka 500 meter på riksvägen som binder samman de båda orterna innan det smäller till i sidan. Innan jag hinner reagera, ytterligare en smäll som tar på höger axel. Anklagelser om att jag skulle ha en affär ihop med kvinnan som sitter i baksätet varvas med hot om stryk och svordomar. Jag stannar snabbt bilen intill vägkanten och är ute ur den på mindre än 10 sekunder. Rundar motorhuven och öppnar passagerardörren med ett ryck. Mannen är inte sen att kliva ur och handgemäng uppstår med knuffar och lättare slag som resultat. Jag vrider runt hans högerarm som just träffade mitt bröst och trycker upp han mot bilen. Innanför sitter han fru och son och stirrar. Jag ser hur sonen upprepar ordet, pappa, och tittar med en förvånad blick på hur jag försöker lugna ner hans far som nu sitter i ett järngrepp mot bilen kalla plåtkaross. 

Jag lyckas lugna ner mannen som tar upp ett cigarettpaket ur fickan och tänder ett bloss. Han sätter sig i bilen efter ett par minuter och vi rullar lugnt och sansat återigen mot Y. Han fortsätter dock anklaga mig för både det ena och andra men med respekt för hans familj i baksätet undviker jag en diskussion. Det sista jag säger till mannen innan han vinglar in i huset är att det ska bli spännande att köra honom nästa gång, när han är nykter. Han kontrar kvickt med att, om han bara hade varit några år yngre och inte haft fru och barn, då hade jag minsann fått se på spännande.

 

En tillsynes normal körning kan snabbt eskalera till en otrevlig situation där man dras in i familjedrama med våldsam utgång. I efterhand är jag ångerfull angående handgemänget som uppstod utanför bilen. Men trots att det fanns barn i närheten fann jag mig tvungen att styra upp situationen för en fortsatt säker färd hem för hela familjen samt mig.

Denna första körning för kvällen sabbade inte bara min frisyr och mitt toppenhumör utan även min syn på de personer som var inblandad. Med undantag för den lilla grabben såklart, han får åka med mig vilken dag som helst. Det är ju inte hans fel att pappa är en skitstövel. Att agera som mannen gjorde är oacceptabelt och respektlöst mot son och fru samt chaufför.

Jag behöver inte säga att jag inte fick någon dricks va?

Har alltid älskat uppmärksamhet. Vissa skulle nog säga att jag kräver det. Vissa hävdar att jag till och med blir sur om jag inte får vara mittpunkten på festen eller fikarastens clown. Det finns folk jag tycker om och det finns dom jag inte tycker om. Jag slösar inte min tid på personer jag ogillar, den kan jag istället använda till sociala medier eller till att stryka kalsonger. Jag är inte rädd för en konflikt. Jag gör hellre någon förbannad så jag märks än att stå tyst i ett hörn.

Men denna blogg kommer inte handla om mig, utan om upplevda händelser i mitt yrke. Ingen censur och inget skitsnack. Inte vad jag gör eller säger, utan om hur kunder uppför sig och agerar. Både trevliga roliga händelser och skandalöst uppträdande kommer publiceras.

Verkligheten i en av sydsveriges taxibilar.

Med hopp om att göra folk förbannade, upprörda, glada och lyriska så kommer jag skriva vad som faller mig in. Jag kommer undvika namn och detaljerade beskrivningar av personer men inte utlämna detaljer i uppförande och agerande. Nedan finner ni en länk som kan vara värdefull om ni känner er träffad. Vill ni att jag plockar bort nåt från bloggen så ska ni kontakta mig omgående. Jag kommer troligen inte göra nåt åt det sålänge jag inte bryter mot nån lag.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Personuppgiftslagen

Målet med denna blogg är att åtminstone dela med mig av en händelse i veckan. Dessa kommer inte ligga i kronologisk ordning och kommer vara av varierande längd. Allt från en kort och rolig resa "inom stan" till den där mardröms resan på 10 mil som aldrig tog slut.


Ni kan kalla mig " Lucky number seven" och min bil...ja...den är blå.