Solsken och strippklubb
Tid: Ca 12.00
Plats: Vimmerby - Falköping
Väder: Strålande solsken
Passagerare: Medelålders finländs missbrukare på rymmen
Dagen hade fortlöpt likt många andra. Det var färdtjänst, sjukresor och skolkörningar. Arbetspasset hade startats runt 07.00 och den blå hade nu rullat ca 15 mil när jag för tillfället står och tankar på Statoil. Det piper till i radion och stationen ropar upp mitt nummer.
- Taxi 7.
- 7:an här.
- Vi har en körning till Falköping nu, kommer du in och tar uppgifterna?
- Är det så avancerat?
- Nja men kom in så får vi prata iaf.
Det framkommer ganska snabbt att det inte riktigt blir en vanlig körning de närmsta timmarna. Personen ifråga, vill åka ifrån ett av hotellen i stan och till en strippklubb. Vart spelade tydligen inte så stor roll, han hade till och med några olika förslag som han senare skulle lägga fram. Han hade kontanter att betala med och visste vart strippklubbarna låg så han skulle agera vägvisare.
När vi får lite längre körningar så är det sagt att vi ska ha ungefär en halvtimme på oss för att kunna tanka och eventuellt äta lite innan. Jag var nytankad och den till utsidan brända hamburgaren som var lite frusen inuti hade knappt svalts ner när jag svänger in på parkeringen framför taxi. Det är något jag verkligen uppskattar med Statoil, man vet alltid vad man får och på något konstigt sätt, gillar jag det. Detta gjorde att jag med ganska kort varsel kunde befinna mig utanför det hotell som kunde uppgivit som upplockningsplats.
Mannen sitter utanför på en parkbänk, iförd en ostruken nytvättad vit skjorta, ett par ljusbruna kostymbyxor och en svart skinnväst. De svarta solglasögonen sitter på sniskan mitt på hans lite busigt tillfixade frisyr. Den grå fjällräven ryggsäcken står på sidan av bänken och den är han snabb att greppa tag i när jag dyker upp. Väskan är den som först kommer in i bilen, på golvet framför mannen, sen ger han mig plånboken och till sist tar han plats i högsätet brevid mig. Han ber mig öppna plånboken och lite snabbt räkna över hur mycket pengar som finns där. Lugnt och försiktigt sitter han i passagerarstolen och tittar på mig. Efter att jag är färdig tar han plånboken, sträcker fram höger näve och säger med en blandning av västkustmål och finländska att han heter Jarmo. Plånboken öppnas och han börjar bläddra och räkna bland de uppskattningsvis 20-25000 kr, beloppet som vi kommit överens om innan får jag direkt i handen och jag slår in det fasta priset på taxametern. Sen rullar vi ut ur staden och historien om missbrukaren, som rymt från ett behandlingshem och nu ska spendera alla sina pengar på en strippklubb, börjar.
Vi hinner inte långt innan han frågar om det går bra att dricka lite i bilen. Han påpekar att det trots allt är en bit att färdas och att det alltid känns bättre om man kan få lite gott i magen innan en sådan här grej. Jag ger tummen upp och ur den slitna fjällräven väskan drar han upp lite öl, en hela Sheridans och en liten flaska med Cointreau. Tillsammans med ett par stumpar av en ölkorv ska han nu göra sig klar för eftermiddagens och nattens äventyr. Ölen går snabbt ner och han pratar på om både det ena och andra, allt från vilka han är släkt med, vad han jobbat med, varför han blev missbrukare till vädret, strippklubbar och andra taxiresor. Det här var inte första gången Jarmo smet iväg för att roa sig.
Jag får lära mig att man måste vara skärpt när man ska på strippklubb. Det är inga snälla grabbar som har dessa företag och det gäller att man är med och inte gör bort sig. Ett vårdat yttre med rena kläder och ett trevligt uppförande var A och O. Råden haglade över mig mellan kiss- och rökpauser. Det ena stoppet efter det andra ledde ganska snart fram till av vi låg bra efter i min planering, men detta var inget som Jarmo brydde sig om.
Plats: Vimmerby - Falköping
Väder: Strålande solsken
Passagerare: Medelålders finländs missbrukare på rymmen
Dagen hade fortlöpt likt många andra. Det var färdtjänst, sjukresor och skolkörningar. Arbetspasset hade startats runt 07.00 och den blå hade nu rullat ca 15 mil när jag för tillfället står och tankar på Statoil. Det piper till i radion och stationen ropar upp mitt nummer.
- Taxi 7.
- 7:an här.
- Vi har en körning till Falköping nu, kommer du in och tar uppgifterna?
- Är det så avancerat?
- Nja men kom in så får vi prata iaf.
Det framkommer ganska snabbt att det inte riktigt blir en vanlig körning de närmsta timmarna. Personen ifråga, vill åka ifrån ett av hotellen i stan och till en strippklubb. Vart spelade tydligen inte så stor roll, han hade till och med några olika förslag som han senare skulle lägga fram. Han hade kontanter att betala med och visste vart strippklubbarna låg så han skulle agera vägvisare.
När vi får lite längre körningar så är det sagt att vi ska ha ungefär en halvtimme på oss för att kunna tanka och eventuellt äta lite innan. Jag var nytankad och den till utsidan brända hamburgaren som var lite frusen inuti hade knappt svalts ner när jag svänger in på parkeringen framför taxi. Det är något jag verkligen uppskattar med Statoil, man vet alltid vad man får och på något konstigt sätt, gillar jag det. Detta gjorde att jag med ganska kort varsel kunde befinna mig utanför det hotell som kunde uppgivit som upplockningsplats.
Mannen sitter utanför på en parkbänk, iförd en ostruken nytvättad vit skjorta, ett par ljusbruna kostymbyxor och en svart skinnväst. De svarta solglasögonen sitter på sniskan mitt på hans lite busigt tillfixade frisyr. Den grå fjällräven ryggsäcken står på sidan av bänken och den är han snabb att greppa tag i när jag dyker upp. Väskan är den som först kommer in i bilen, på golvet framför mannen, sen ger han mig plånboken och till sist tar han plats i högsätet brevid mig. Han ber mig öppna plånboken och lite snabbt räkna över hur mycket pengar som finns där. Lugnt och försiktigt sitter han i passagerarstolen och tittar på mig. Efter att jag är färdig tar han plånboken, sträcker fram höger näve och säger med en blandning av västkustmål och finländska att han heter Jarmo. Plånboken öppnas och han börjar bläddra och räkna bland de uppskattningsvis 20-25000 kr, beloppet som vi kommit överens om innan får jag direkt i handen och jag slår in det fasta priset på taxametern. Sen rullar vi ut ur staden och historien om missbrukaren, som rymt från ett behandlingshem och nu ska spendera alla sina pengar på en strippklubb, börjar.
Vi hinner inte långt innan han frågar om det går bra att dricka lite i bilen. Han påpekar att det trots allt är en bit att färdas och att det alltid känns bättre om man kan få lite gott i magen innan en sådan här grej. Jag ger tummen upp och ur den slitna fjällräven väskan drar han upp lite öl, en hela Sheridans och en liten flaska med Cointreau. Tillsammans med ett par stumpar av en ölkorv ska han nu göra sig klar för eftermiddagens och nattens äventyr. Ölen går snabbt ner och han pratar på om både det ena och andra, allt från vilka han är släkt med, vad han jobbat med, varför han blev missbrukare till vädret, strippklubbar och andra taxiresor. Det här var inte första gången Jarmo smet iväg för att roa sig.
Jag får lära mig att man måste vara skärpt när man ska på strippklubb. Det är inga snälla grabbar som har dessa företag och det gäller att man är med och inte gör bort sig. Ett vårdat yttre med rena kläder och ett trevligt uppförande var A och O. Råden haglade över mig mellan kiss- och rökpauser. Det ena stoppet efter det andra ledde ganska snart fram till av vi låg bra efter i min planering, men detta var inget som Jarmo brydde sig om.
"Gör ett par korta stopp här är du snäll", skriker Jarmo lite väl högt, och lite av den söta Sheridansen åker ut i sätet. För några år sedan hade han tydligen dragit på sig ett par skulder som nu skulle betalas i en stad vi passerade på vägen. Jarmo sliter upp telefonen och slår ett nummer, som för mig verkar vara väldigt slumpvis. Efter att han har förklarat vem han är och varför han ringer övergår samtalet ganska fort till att bli vad jag närmast kan likna vid en skottlossning mellan två rivaliserande gatugäng i staterna, av ordsalvor. Plastmuggen knycklas ihop, som tur var hade Jarmo slängt i sig det som fanns i sekunden innan, fönstret öppnas och den slängs ut, jag är inte hundra säker men jag tror den tar i skallen på en pudel. När fönstret lika väl är öppen känns det på nåt sätt säkert bra för Jarmo att ge tanten med hunden en omgång av sin ilska och det sista jag ser av henne är att hon sliter förtvivlat i kopplet för att komma undan och gömma sig. Samtalet i telefonen har Jarmo helt glömt bort men det vågar jag inte påpeka för han är i full gång med att hälla upp ytterligare en mugg med Sheridans. Han gestikulerar att vi ska dra oss mot riksvägen igen och den blå taxibilen styrs dit han vill.
Jag ökar farten till över tillåten och tänker att det är lika bra att jag får det här gjort, nu när vi är på rätt spår igen. Slingrande vägar, bäckar och skog. Vacker natur med en snart dyngrak finne ifrån västkusten. Vi passerar Falköping och Jarmo säger sig känna igen vägen. Inte förrän nu börjar jag tvivla på att han verkligen vet vart han ska. Fraser som "Efter den här kröken" och "Det här huset känner jag igen" hörs flera gånger under de närmsta kilometrarna. Det sista av Cointreaun sveps, slumpen av Sheridansen hälls upp i vad jag skulle tippa på är den femte plastmuggen och då händer det. Mitt val av att hålla lite väl hög hastighet och sveriges vägstandard har aldrig gått särskilt bra ihop. Jag brukar försöka parera mellan bulorna i vägen men när man har en hyffsat överförfriskad man med fjällräven ryggsäck i bilen, då kan det vara nog att hålla sig kvar på vägen. Bilen gungar till av det djupa hålet på vägbanans högra sida. Som i slowmotion ser jag plastmuggen, Jarmos ansiktsuttryck och Sheridansen. Allt det där möts en halv sekund senare. Med en halv mugg Sheridans i ansiktet tittar Jarmo på mig med en blick som bara en full finne kan göra. Han säger ingenting, det blir helt knäpptyst. Det droppar vit och mörkbrun vätska från hans sargade ansikte ner på den vita skjorta. Jag tänker för mig själv att jag måste försöka komma ihåg de där kampsportsrörelserna ifrån Rush Hour nu när han alldeles strax sliter upp kniven. Istället för kniv eller knytnävar skriker han, med en röst likt en uppspelt pojke på julafton, "Titta!!! Vi är framme!".
Vi svänger in på grusplanen framför strippklubben som ligger alldeles vid sidan av vägen. Det ser öde ut men Jarmo är säker på sin sak, det är här han ska av. Han täcker sin skitiga skjorta med sin skinnväst, räcker mig 500 kr i dricks som tack för hjälpen med pauser längs vägen. Han slänger en blick mot ingången, skrattar lite för sig själv och vänder sig mot mig, "Du ska inte in med en sväng?". Jag avböjer vänligt men bestämt, ser Jarmo strutta in i den ganska slitna byggnaden och vänder hemåt. Det skulle senare visa sig att detta inte var mitt sista möte med Jarmo.
// Lucky number seven
Kommentarer
Postat av: Jenny
Hahaha.. Fasen vad bra du skriver! Jag kan se det hela framför mig. Otroligt bra beskrivet.
Postat av: Cilla
Jag håller med föregående talare. Du skriver sjukt bra och du roar mig som tusan! =) Jag har en känsla av att din taxiblogg kommer att bli succé! Heja dig.
Kram!
Postat av: Lucky number seven
Tack! Ni är för snälla :0) kul att ni gillar det!
Postat av: Dick
Hehe
Trackback
