Blåljuspersonal och en blodig handduk
Jag gled försiktigt fram i ett av stadens gamla kvarter. Försiktigt och föriktigt förresten, planerat är nog ett mer passande ord. Jag visste att polisen hade stora planer denna natt och trots att man kan prata bort en fortkörning med den lokale Kling eller Klang så är inte trafikpoliserna från, vi kan kalla staden K, så lättsamma till denna överträdelse av lagen.
Jag hade tidigare samma kväll pratat strunt och slagit ihjäl en halvtimme eller två med en patrull som jag ofta stöter på. Vi pratade om det vanliga. Att det egentligen inte spelar så stor roll vad man har för jobb, utan man blir trött på det förr eller senare. Allt går i vågor. Vi pratade om familjen, mat och om kullerstenen som pryder våra centrala gator. Jag har, sålänge jag kan minnas att man ska bestämma sig för nåt yrke, haft en stark vilja att bli polis. Jag vet att många som känner mig inte alls tycker det verkar vettigt, varför behöver vi kanske inte alls gå in på men viljan har funnits där sen gymnasiet och växt sig allt starkare ju längre tiden gått.
Därför är det nästan alltid roligt att samtala med poliser och “umgås” med dom yrkesfolk emellan, man befinner sig på samma nivå och närmare än så kommer jag kanske aldrig rollen som polis.
Den här natten var det stora insatser på gång mot den allt mer utökade och livsfarliga “sport” som kallas street race. Den var som störst hos oss för några år sedan, och sen dess har även det gått i vågor. Poliser från alla stora städer runt om var inkallade, om jag inte missminner mig var det upp emot 20 patruller som skulle slå till denna natt.
Man fick passa gasfoten så man själv inte hamna i skottlinjen. Ett indraget körkort eller en bot på ett par tusen skulle svida rejält i plånboken. Körningartna flöt på som vanligt och inget extraordinärt hade inträffat. Det brukar alltid dyka upp nåt man kan skratta eller gråta åt men denna kväll, ja då var det helt dött. Visst man såg blåljus dansa mot fasaderna titt som tätt när något tillslag genomfördes men det var ju planerat.
Klockan närmade sig nog 01.00 och jag började som alltid vid denna tid bli lite småseg. Över radion delades det ut skjutsar till höger och vänster och jag fick uppdraget att åka mot biblioteket där det väntade en ambulans. Sjukresor är ganska vanliga och inget man direkt höjer ögonbrynen åt förutom den goda förtjänst som dom genererar. Väl på plats förstod jag att detta inte vara något vanligt sjukdomsfall utan något helt annat.
Jag möttes först av en lite skamsen sjuksköterska/ambulansförare. Hon log lite mot mig för att göra konversationen så smärtfri som möjligt. Hon förklarade att dom inte ville köra denna sjukresa pga mannens berusade tillstånd. Jag tog alla uppgifter av henne som jag behövde, personnummer och namn.....en bunt servetter och ett lycka till!
Nästa person jag springer på är en polisman. Välbyggd, vältalig och lite väl irriterad. Han förklarade att dom “pratat” mannen tillrätta och att han troligen inte skulle ställa till några bekymmer påväg ner mot akutmottagningen. Akutmottagningen ligger förövrigt 5.5 mil öster om vår stad och ligger man på ordentligt kan man kanske vara där på 35-40 minuter. Vi har inga som helst rättigheter att köra för fort men de flesta poliser ser mellan fingrarna när det gäller sjukresor.
Jag kommer efter 5 minuter fram till mitt “objekt” och upptäcker en man med hela ansiktet begravt i en handduk. En handduk som från början inte alls innehöll så mycket blod som den gjorde nu. Omtumlad och arg följer han sakta med mig bort till bilen och sätter sig i framsätet. Han mumlar några spydiga fraser, inte riktade mot mig utan mot polisen och de som möblerat om hans ansikte, när vi rullar ut från stadskärnan.
Efter några mil vill han stanna och spotta ut allt blod han har i munnen. Han reser sig och går ur bilen. Lägger en blaskig loska med blod och saliv intill vägkanten och vrider ur handduken. Synd att inte blodcentralen låg där för då hade ingen av invånarna hos oss behövt lämna blod på 2 år.
När han återigen befinner sig i bilen och ett samtal börjar ta form kommer det fram att vi känner samma folk och brukar befinna oss på samma lokala uteställe, precis som alla andra bönder. Vi skämtar och stämningen är som på vilken krog som helst. Lampan som han tänder för att undersöka sina skador avslöjar att han brutit näsan, fått några tänder utslagna och spräckt läppen.
Väl på plats vid akutmottagningen tackar han artigt för en trevlig färd och lunkar lite skamsen och skadeskjuten in mot personalen som ska få plåstra om honom. Jag följer med han in och lämnar hans personuppgifter till akutsköterskorna. Passar även på att ta några ord med dom om både det ena och andra, en kaffe slinker ner och tiden går alldeles för fort. Solen börjar gå upp i horisonten och jag och min blåa rullar hemåt. Nöjd över en relativt lugn natt med en liten twist på slutet.
Tycker verkligen att blåljuspersonal och sjukhuspersonal gör ett otroligt bra jobb för att hålla ordning och reda. Det är ett sant nöje att jobba “tillsammans” med dom och roligt att få hjälpa till.
Tills vi hörs nästa gång
// Lucky number seven
