verklighetenstaxi

Nu när vinterhalvåret är på intågande tänkte jag bjuda på en incident som inträffade förra vintern. Som bekant hade vi den värsta snöperioden på flera år och undertecknad råkade ut för ett flertal mer eller mindre roliga händelser. Nedan följer ett pinsamt scenario som utspelade sig i ett av stadens alla hyreshusområden.

Tid: Typ hur tidigt som helst, innan folk i allmänhet går upp

Plats: Hyreshusområde (med många sovande boende)

Väder: Snö på backen snö i luften

Humör: Bra till en början, lätt skitnödigt ett tag i mitten och trött i slutet

Jag och den blå rullade ut som vanligt tidigt på morgonen. Radion pep och taxametern startades. Vid det här laget hade vi lärt oss att det gällde att vara ute i god tid pga all snö. Vädret är riktigt uselt, som så många andra dagar den vinter. Att planera sin körning och att ta det försiktigt blev allt viktigare ju längre in i vintern vi kom.

Det började som vanligt med skolkörningar ute på landsbygden. Vägarna blev inte direkt bättre när man kom utanför stadsgränsen. Alla skolbarn kom till skolan som de skulle, inga incidenter eller konstigheter så det var dags att rulla in mot stan igen. Ropade in mig som vanligt och blev ombedd att bege mig till ett bostadsområde som består av våningshus. Ett betonggetto om man vill uttrycka det så. Smala “gator” går mellan husen som myrstigar och det kan vara lurigt att hitta rätt även när det är fint väder.

Så fort jag närmar mig området ser jag att det inte är plogat för fem öre. Inte en tillstymmelse till försök att underlätta för yrkeschaufförer som oss, ytryckningsfordon eller liknande. Jag stannar till för en stunds övervägande men beslutar mig snabbt för att jag ändå måste försöka hämta min kund som väntat mer än vanligt. Jag tar satts med bilen och plogar in över den snötäckta vägen som leder in mot husen. Vägarna delar upp sig till små “stigar” runt betongklossarna dom kallar flerfamiljshus. Det börjar gå riktigt tungt och jag hinner tänka för mig själv att jag absolut inte få slå av på gasen för då står jag där jag står. Då händer det, det som inte får hända. En kärring med hund kliver ut ur en portuppgång och struttar ut i vägen framför mig. Jag slår på bromsen för att undvika en smärtsam kollision och lägger på mitt finaste och smörigaste leende, för att iaf försöka utstråla någon sorts....ja vad ska vi kalla det....förstående för hennes morgonpromenad och ursäktande för min “vilda bilfärd”.

Nu står jag där. Eller rättare sagt står bilen där. Snön fungerar som någon sorts helvetesbomull. Bilen bara spinner. För mycket snö under karossen. Det är bara att ta fram den lilla vinterspaden, som jag förövrigt fått av en kollega för att jag vid ett flertal andra tillfällen, som var och ett inte berodde på min bristande körskicklighet, suttit fast på liknande sätt. Jag börjar gräva. Gräva mig ur detta kalla och blöta djävulstyg som så många andra väntar på i månader. Jag svär och spottar, svär lite till och svettas. Hoppar in i bilen och försöker smyga därifrån. Det bara spinner. En ängel lika vit som snön jag har upp i byxbenen tittar ut ur ett fönster på byggnaden framför mig.  En dam modell tokgamal. Hon erbjuder mig ett par trasmattor som jag får lägga under däcken för att försöka få fäste. Mest för att visa respekt och tacksamhet för hennes omtanke gör jag ett försök, visste väl innerst inne att det inte skulle fungera men vad gör man inte när man är ensam, kall, vansinnig, blöt och har en deadline att passa. Jag smyger på gasen och märker att bilen förflyttar sig sakta framåt! Döm av min förvåning när en kvinna närmare döden och med en fysik som gjorde henne oförmögen att ta sig över dörrtröskeln, lyckas rädda mig ur den knivigaste situationen på länge. Jag ger henne mina varmaste tack och sätter mig återigen i bilen som nu står på en “kal fläck” för att återigen försöka ta mig framåt.

För övrigt hade kunden jag skulle hämta, precis efter denna fastkörning, tagit sig upp till närmsta plogade väg för att där bli upplockad av en annan ledig taxi.

Jag ser mig omkring för att hitta en utväg och upptäcker ett hål 50 meter bort. Detta leder till en parkering ansluten till bostadsområdet. Gör en snabb bedömning av situationen och beslutar mig för att ge full jävla gas genom denna smala passage för att på så sätt pressa mig ut och igenom till den någorlunda plogade parkeringen. Jag sätter fart, spinner lite i början men får upp en ganska bra hastighet och jag närmar mig med stormfart.

Märker ganska tidigt att denna smala passage var betydligt smalare än vad jag räknat med men förstår ju att det mesta är lös-snö som plogats upp mot sidorna. Har jag bara tillräckligt med fart kommer jag ju skjutas ut ur detta “hål” som en kanonkula och på så sätt vara fri från denna isande fångenskap. Siktar in mig och *plopp*. Just det. Där sitter jag som korken i en flaska. Inkilad mellan två gigantiska snövallar. Min plan om att trycka mig ut ur snö resulterade bara i att jag tryckte mig så jävla långt in mellan dessa två vallar att jag inte ens kan öppna dörrarna.

Skit.

Som tur är hade jag kommit ur tantens synhåll, för hade hon sett det här så hade hon nog strykigt med på kuppen. Fastkilad och tokförbannad funderar jag ut hur jag ska kunna komma därifrån.

Likt en actionhjälte från hollywood beslutar jag mig för att klättra ut ur förarfönstret. Dålig idé nr 1. När jag hissar ner fönstret ramlar halva snövallen in i bilen och min kokande ilska övergår snabbt till iskall frustration. Jag försöker kravla mig ur fönstret och upp på snövallen, men det ska ni veta att det är lättare sagt än gjort och det krävdes mycket akrobatik för att ens komma halvvägs. Jag sätter foten mot ratten för att på så sätt trycka mig ut ur bilen. Dålig idé nr 2. Likt bambi på hal is glider foten av ratten och far rakt in i den nyss nämda och taxametern. Inte nog med att den fastnar i ratten, mitt numera “ratt och taxameter”-fastkilade ben trycker nu in signalhornet.

Halva kroppen ut ur fönstret och in i snövallen. Andra halvan av kroppen inne i bilen, fastkilad och tutandes för kung och fosterland okristligt tidigt får hela kvarteret att vakna. Jag ser mig omkring och upptäcker gardin efter gardin som glider upp för att undersöka vad tusan det är som pågår. Jag sliter mitt hår och rycker som en galning i benet för att komma loss samtidigt som jag slänger ur mig okvädesord på löpande band. Efter vad som känns som en evighet men kanske i själva verket var 10-15 sekunder kommer jag loss och kan åla mig ur bilen och upp på snövallen.

Likt en bergsklättrare som når toppen på Mount Everest stoltserar jag högst upp på den 2 meter höga snövallen. Trots allt som inträffat de senaste 35 minuterna så känner jag mig som en vinnare, tills jag upptäcker att jag saknar en sko! När jag slitit som ett djur för att ta mig loss ur käftarna av ratten så var jag tydligen så panikslagen att jag inte märkte att jag tappade skon. Så där står jag. Med bilen mellan två snövallar, utan sko och dyngsur av både svett och snö. Som en förlorare.

Efter ett par minuter dyker det dock upp en traktor. Han drar mig loss ur snön och jag kan återigen gå med båda skorna på. Föraren får sig ett gott skratt och jag får rulla hemåt för att byta kläder. Det goda i denna historia är att när jag senare ska förklara för vår växeltelefonist varför jag tog sådan tid på mig, underhåller både henne och de kollegor som hör på. Vad gör man inte för att förnöja.

Förhoppningsvis slipper jag sådana här situationer kommande vinter.

// Lucky number seven