Mannen från Finland
Mannen stod halvt ihopsjunken mot väggen. Han var rödmosig i ansiktet och uppenbart berusad. Det var kallt ute och hans tunna jacka var alltför liten för att värma hans stora kroppshydda. En kvalificerad gissning och längden skulle landa på strax under 200 cm. Vikten, ja....jag skulle säga 130 kg.
Min taxi rullade sakta upp framför tågstationen och fångade genast hans uppmärksamhet. Hade han varit lika snabb i sina rörelser som i uppmärksamheten så hade det inte tagit några tider för han att entra bilen, men det var han inte. Jag gick ut och hjälpte han in med en nyöppnad platta öl. Importöl. Snabbt förstod jag att mannen varit på “kryssning” och nu var påväg hem. Nu var det jag som var kaptenen, och mannen ifråga....borde suttit i fyllecellen.
Hans kompisar hade fått nog och igentligen borde jag nog aldrig tagit in den överförfriskade mannen. Vi kanske ska rätta till det och säga killen. För även om han var äldre än mig, större än mig och troligen upplevt mer saker än mig så hängde inte riktigt hjärnan med när han pratade. Han hade blivit utslängd 2 mil hemmifrån för att han slagit till en av polarna. Dom tyckte han kunde ta en taxi hem och besparade sig själva ett stort jobb med att baxa runt på denna mindre elefant.
Till en början var han tyst, mumlade lite då och då om hans kompisar som varit taskiga men inget mer än så. Av hans dialekt att döma så var han av finskt ursprung. Efter ett tag så började han dock veva med armarna ganska bra omkring sig och jag fick be han sluta gestikulera annars skulle jag vara tvungen att stanna bilen och be han stiga ut. Han slutade. För att återigen börja någon km senare. Som tur var rullade vi ganska snabbt in i grannstaden och jag antog att han snart var hemma.
Efter att killen ringt några telefonsamtal till sina polare, som gjorde det väldigt klart för han att han borde hem och sova, så rullade vi ner mot centrum. Taxametern hade tickat på ganska bra och stod på 445 kr när vi anlände till hans bostadsområde. Jag tryckte av den och frågade om han hade tänkt att betala med kort eller kontanter. Han tittade på mig med förvånad blick och sa lugnt och sansat: “Jag har inga pengar, dom har jag supit upp”.
Det finns ganska många saker och människor som jag ogillar. Inget jag hymlar med och inget jag direkt tänker ändra på. Man går inte in i en affär och tar 500 gram köttfärs för att senare traska igenom kassan och säga: “Jag har inga pengar”, och sen bara stega därifrån och gå. Så jag bestämde mig snabbt för att inte låta mannen lämna fordonet innan jag fått betalt. Det här var första gången jag på riktigt ställdes inför en situation där jag enligt mina åsikter, den uppfostran jag fått och det umgänge jag haft på senare år, inte kan vika ner mig.
Mina nya skinnhandskar låg emellan mig och mannen, vid växelspaken. Jag tog snabbt upp dom och trädde dom över mina händer demonstrativt framför ratten på ett övertydligt sätt. Han spärrade upp ögonen och jag reagerade instinktivt med att ta av mig bältet och föra händerna mot bröstet i någon form av försvarställning. Han tittade på mig med en blick som hade fått vilken fyllekaja som helst i baren att vända sig om och fortsätta smaska på sin drink, bara för att inte ställa till med något bråk. Jag valde att göra tvärtom.
“Ta hit plånboken”, sa jag till mannen som väldigt överraskad plockade upp en gammal sliten skinntrasa till börs. 140 kr letade jag reda på medan han fortfarande stirrade förvånat på mig. Jag spännde ögonen i han och sa “Det fattas 305 kr nu, så jag tar något som jag tycker är värt det”. Det blev en längre tystnade och jag väntade på ett svar. “Ok, jag tar din jacka” sa jag med en brysk ton och försökte göra min 70 kg kropp något större än vad den är. Även om jag kunde springa 5 varv runt mannen innan han hunnit reagera så hade jag flugit som en vante när han väl fått tag i mig, men jag satte hårt mot hårt. “Jag tar din platta öl som du har i skuffen, så är vi kvitt sen!”. Tystnade spred sig återigen i bilen och döm av min förvåning när killen, inte alls hetsar upp sig eller slår till mig, utan börjar gråta. Tårarna rinner ner på hans något härjade kinder och jag blir helt paff. Vad fan ska jag göra nu?
Jag talar om för killen att jag inte tänker ta hans öl, eller hans jacka, men att han banne mig får infinna sig på taxistationen så fort han fått tag i 305 kr. Med gråten i halsen och blöta kinder lunkar killen iväg. Det sista jag ser av honom är när han smiter in i en närbelägen trappingång och försvinner i mörkret. Jag sätter mig i bilen för att bli sittandes där en stund. Jag funderar över vad som precis hände och hur jag ska berätta det här. Ingen kommer tro på mig. Inte ens jag tror att det jag nyss upplevde stämmer.
Jag rullar iväg med mina 140 kr, regnet piskar mot framrutan och helt plötsligt så känns inte dom där 305 kr som någon förlust. Jag fick precis en 130 kg tung kille att börja gråta. Med en “myndig” stämma och ett par skinnhandskar jag fått av farmor i julklapp gjorde jag så killen blev helt spak. Det är betalning nog. Jag är inte stolt över just min handling men glad över resultatet av killens.
3 veckor senare ligger det en lapp på bordet i taxistationen. Killens namn och adress samt 305 kr. Telefonisten som tagit emot besöket berättade att han varit nervös och rädd. Han hade även mumlat något om en otäck yngre kille som han hade en skuld till.
// Lucky number seven
